Blodslinjer, gener och lite annat smått och gott….
För många är det viktigt att veta Oyagoi (mamma) på sin nyköpta koi. Varför är det så viktigt?
Ur en del aspekter som listas nedan:
- Storlek på mamma
- Sumi utveckling för de koi som har svart
- Skinnkvaliteten (pappa)
- Kvaliteten på det röda, speciellt kohaku
- Kroppsform
- Tillväxt
- Genetiken från linjen
Har säkert missat en del på listan, men det är de punkter som jag anser är av värde. Koi är en förädlad version av en karp och den har förädlats i så många år att odlarna hela tiden försöker förbättra sina linjer på just den varieteten som ger odlaren ett namn. Förbättra innebär att nya honor köps in från andra odlare för att få in ett annat blod i linjen.
I denna artikel tänker jag fokusera på Go Sanke, de tre största varieteterna och de koi som oftast är dyrast.
För 20 år sedan var det inte många koi som gick över 70 cm som fullvuxna, idag ser vi kohakus på 97-98 cm som fortfarande har den ungdomliga lystern i skinnet.
Hur är det egentligen möjligt? Det handlar om noggrann selektering och mixande av olika linjer för att till sist hitta det vinnande konceptet. Tyvärr så blir inte alla koi exakt likadana eller kan hålla den ungdomliga lystern i sitt skinn under sina levnadsår.
Men när den kohakun vinner All Japan Koi Show så är det en credit för odlaren och han vet att han kan avla på henne, för hennes avkommor kommer att sälja som smör i solsken. Men är det en garanti att alla de avkommorna blir exakt som henne? Nej tyvärr, en ny linje hos en odlare är inte klar på en vecka eller en månad eller ens ett år.
Det tar flera år innan de hittar stabiliteten på en linje. Och vad är då stabiliteten?
Det är att benin är stabil och håller sig, vitheten är perfekt och bodyn med växten finns där. Och det kommer av flera tester med olika hanar till just den honan.
Storleken och bodyn kommer från honan, men skinnkvalitet och färgerna är från hanen. När den mixen har lyckats då är odlaren nöjd, och framförallt du som koiägare som lyckats få ett exemplar av just denna kombinationen 🙂
Men om vi då pratar om kvalité, vad är kvalité?
Ur domarens öga?
Ur odlarens öga?
Ur handlarens öga?
Ur koiägarens öga?
Jag skulle vilja säga kombinationen av alla de nämnda. Skönheten är ur betraktarens öga.
Vi domare dömer en koi som är för dagen, inte för flera år framåt. Och vi vet inte odlaren på de koi vi dömer. Vi ser vad vi ser i karet och värdera det resultatet ur de kriterierna som är satta.
Odlaren är väl insatt i bedömningen, för de kriterier vi sätter är det dom odlar efter i grund och botten för de vet vad kunderna vill ha. Även om de hittar nya varieteter som ska sättas i en showklass 🙂
Handlaren köper sina koi för att du som kund ska hitta just din nya juvel till dammen och du som köpare betraktar med ditt öga vad du gillar.
I mina tidigare artiklar pratade jag mycket om när man ska köpa en koi och att det finns olika prisklasser.
För mig personligen är jag väldigt intresserad av blodslinjer och Oyagoi. Jag vill veta var min koi kommer från och vad jag kan förvänta mig. Sen blir det inte alltid så som jag tänkt mig.
Men jag köper helst inte koi från de tre stora: SFF, Momotaro och Dainichi, och det av personliga skäl. Säger inte att de odlar dåliga koi, men namnet är mycket en hype också.
Det är ingen garanti för en koi från SFF att den blir 97 cm bara för att det är den odlaren. Precis som det är ingen garanti att en showa från Momotaro’s Lion Queen linje blir 107 cm.
Sen säger jag inte att så är fallet, men som koi hobbyist så är det viktigt att lära sig vad att titta på hur just den koien i baljan kan bli. Och odlarens namn ska inte ha någon betydelse utan det är blodslinjen som säger en del. Och det är där historik kommer in, inte hur många priser de tar på en koishow. En Baby Champion blir aldrig Grand Champion, och ja det är sant.
De peakar just vid detta tillfället och kan kanske bli så bra att de tar Young Champion, men sen är det stopp. En Grand Champion peakar inte som tosai, det dröjer flera år och den växer in i rollen om man säger som så 😉
Så hur ska man då kunna spotta denna framtida godbit?
Först och främst vill man veta om tosaien är en female, male blir inte så stora och får inte alltid den kraftiga massiva kroppen.
Hos de handlarna vi köper koi har jag förtroendet att få känna och klämma, tack 🙂
Där kan jag känna på gällocken om de är sträva, kolla bröstfenorna, se kroppsformen från sidan att huvudet har en jämn linje upp till ryggen. Kolla att munnen är bred, brett huvud och framförallt hur kvaliteten är på färgerna.
Om vi tar showa, jag vill se en platt mage, inte antydan till hängmage som en del showa får. Jag vill inte heller se en tjurnacke på en tosai, eftersom det är ett tecken på att skallen är defekt, inte som myten säger att där är växtpotential. Just showa har en del negativa delar som missbildningar. För litet huvud, tjocka i kroppen, hängmage, för brett huvud.
Läste om en showa som vann Grand Champion på All Japan 2005. Köptes 1994 av Shigeo Komatsu och var då 28 cm som tosai, 2005 när hon vann var hon 88 cm.
Det är den ända GC:n som har ägts av samma person från tosai till GC i All Japan historien. Imponerande! Tyvärr hittar jag ingen bild på henne som tosai, för det hade varit kul att hur hon såg ut.
Just utvecklingsbilder på dessa stora massiva kohakus, sankes och showas är inte alltid lätt att hitta. Och det är lite synd, för jag som koi ägare vill lära mig mer hela tiden. Och vet jag inte hur min potentiella koi’s äldre syskon har utvecklats så är det inte lätt att försöka tyda framtiden. Om man är i Japan hos odlaren så kan man ha turen att de berättar lite mer sina Oyagoi och dess avkommor. Hosokai berättade om sina Goshikis, jag blev väldigt fascinerad av hans Oyagoi som är klassisk, mer vitt och vacker robing. Fick ett långt och intressant samtal där han förklarade att endast 10% av hennes avkommor blev så, resten blev mörkare i botten.
När vi var hos Matsunosoke tog han upp tre kohakus i en balja, nisai, sansai och yonsai. Ett års skillnad på allihopa, men han ville visa hur benin utvecklades och hur kroppen förbättrades genom åren. Alla var syskon bara olika kullar. Samma sak med två sankes, nisai och yonsai.
Detta är privilegiet för en koiägare 🙂 Njutning deluxe, det är som man är i paradiset. Hade liknande upplevelse hos Maruyama när han visade mig mamma till Per och Pelle, våra två kohakus därifrån. Visar man intresse för odlarens jobb så tror jag man får veta mer än att man bara ska in och spendera en massa pengar på en koi. Jag fungerar som så att jag vill lära mig hela tiden, dels för att förbättra mina koi inköp men även för att jag vill ha stora koi i min damm. Sen vet jag att det finns inga genvägar, det finns inga billiga koi som blir bra, precis som det finns inga bra koi som är billiga. Tyvärr är det en sanning med modifikation. Man kan hitta guldklimpar, tyvärr så är de få 🙂
